}
?>
Påskkäringar och påskbrev
Traditioner om häxor och Blåkulla har under 1900-talet gett upphov till utklädningsupptåg hos barn och ungdomar. Barn utklädda till påskkäringar eller påskgubbar strövar någon gång under påskveckan omkring i samhällena. Upptågen varierar mellan olika delar av Sverige. I vissa orter tigger de godis eller pengar och i andra orter delar de istället ut till eller kastar in brev hos grannar och bekanta. Påskbreven innehåller till exempel godis. Tranbrev I framför allt vissa delar av Dalsland och Värmland var det förr vanligt att barnen på till exempel Vårfragsaftonen (25 mars) delade ut tranbrev. Huvudsakligen barn sprang omkring och försökte kasta in tranbrev till grannar och bekanta utan att bli sedda. Breven var målade eller ritade och ibland förekom det att man skrev något på dem.
HÄXORNA FAR TILL BLÅKULLA
Inte många i vår tid kan ana vilken förskräcklig historia som ligger bakom, när de låter sig själva och sina barn klä ut sig till påskkäringar och med kvast och kaffepanna springa runt i husen och önska glad påsk och förhoppningsvis få lite godsaker och frukt. Till skillnad från andra gamla seder som man snarare vill lyfta fram på nytt, är det väl en evig tur att de gamla häxprocesserna trots allt sedan länge fallit i glömska och att vi numera kan skämta om det. Våra påskkäringsseder härstammar från en tid då man på fullt allvar trodde att häxorna med sina trollkonster kunde skada människor och djur. Förklaringen är den att vidskepligheten hade sedan födseln blivit invaggad hos alla och satt väl inrotad i folks medvetande. Det var på den tiden också en mycket stark djävulstro i kyrkan. Överallt och hur som helst kunde satan dyka upp för att bekämpa Guds verk och allt som var gott. Speciellt vid påsken som var den största högtiden. Då bjöd satan alla sina häxkäringar på hej dundrande fest i Blåkulla, trodde man. Häxorna kunde använda sig av diverse föremål för att fara till Blåkulla, som t.ex. kvastar, käppar, dynggrepar, kalvskinn Blåkulla är en benämning på en plats långt, långt borta i utkanten, som man endast kan ana i ett blått dis. Det finns många kullar och liknande som man utpekat för Blåkulla Under åren mellan 1668 och 1676 härjade en fruktansvärd häxfeber i Sverige som tilltog som en epidemi, främst i Dalarna, Hälsingland, Bohuslän, Dalsland, Värmland och Stockholm. 1704 brändes en häxa för sista gången på bål i Sverige och man avskaffade dödsstraffet för trolldom.
Häxor
Nordiska sägner handlar om hur kvinnor kan avlöjas som brukar besöka Satan vid påsk, påskkäringarna. Andra skildrar de åtgärder som man vidtog för att under skärtorsdagsnatten hålla de flygande trollkonorna borta från ens gård – ett konkret minne av denna strävan är påsksmällarna och påskeldarna i Västsverige. Folkseden har sedermera transformerat vidskepelsen till upptåg, så som när ungdomar kring Vänern skickar påskbrev med ”kvast, raka och smörjehorn” eller barnen på många håll i vårt land klär ut sig med sjalett, kvast och kaffepanna för att ”springa häxa” i grannhusen och tigga godis.
